I lördags hade vi en heldag i vinlandet. Vi besökte fem olika vingårdar i två av de närliggande vindistrikten, Paarl och Stellenbosch. Vi åkte på en förbokad busstur som var riktigt bra! Många har sagt att vi själva ska köra till de olika vingårdarna och göra vår egen tur. Men vi bestämde att första gången vi är på en sån här tur och i de här distrikten, är det nog bra att åka med några som kan området. Både för att man får en hel del information på vägen, men också för att det blir roligare om båda kan testa de olika vinerna.
På vägen mot vinlandet berättade vår guide att de tre vindisktrikten som gränsar till varandra, Paarl, Stellenbosch och Franschhoek, utgör största delen av vintillverkligen i Sydafrika och att det finns ca 330 vingårdar bara i detta området!
Jag är egentligen ingen person som är så förtjust i vin, men sen vi har kommit ner hit och varit på vinprovning, både privat och med jobbet, testat lite olika viner när vi varit på restaurang, måste jag säga att jag har ändrat uppfattning gällande rödvin. Det är svårt att hitta ett dåligt vin här nere!
Första besöket var på vingården Fairview som ligger i Paarl. Här var det både vin och ostprovning. Vi började med att testa 2 olika vita viner, Sauvignon Blanc och Chenin Blanc. Vita viner faller inte riktigt mig i smaken tyvärr men Sauvignon Blanc var helt ok. Efter det testade vi tre röda viner, Viognier, Pinotage och Mourvédre och till sist ett dessert vin som dem kallade för "Sweet Red". Det var en blandning av portvin och brandy. Det vinet var riktigt gott. Speciellt tillsammans med grönmögelosten som fanns på ostprovningsbordet. Andra ostar som fanns där var brie i olika former, hårdost, fetaost, och grönmögelosten såklart. Det som är spännande med den här vingården är att dem har getter och gör egen getost på gården!
Getternas egna hem
Vinprovning i Fairview
Vinlandet är så himla vackert
Vårt andra vingårdsbesök var på vingården Villiera i Stellenbosch. jag har varit här tidigare med jobbet och deras viner är väldigt bra. Propel Africa köper mousserande vin av Villiera, så vi var där på inspektion. Här fick vi prova några vita viner, lite mousserande, bland annat det Propel Africa köper av Villiera, och ett rött vin. Jesper föll pladask för det, och innan vi åkte därifrån köpte vi med oss en Pinotage. En sak som jag tycker är väldigt häftigt med Villiera är att dem säljer påsar av återvunnet tidningspapper. Det kanske låter märkligt, men påsarna görs i kåkstäderna, och när Villiera säljer dem tjänar kåkstadsbefolkningen en slant. Jag tycker att detta är ett otroligt bra sätt att skapa arbeten åt människor, även fast det ännu bara är i liten skala.
Tidningspapperspåsarna som gör i Kåkstäderna
Vi åkte vidare och kom till en mysig liten gård i Stellenbosch där det serverades lunch. Här fick vi
testa att smaka vin direkt ur tunnan. Vinet ligger alltså fortfarande på lagring och man kände hur vinet smakade träigt. Det kan också vara så att jag "tror" att jag kände träsmaken i vinet just för att han förklarade det under tiden vi smakade, men jag kan ju låtsas att jag kände skillnad.
Vårt fjärde besök var på en väldigt liten vingård som gör relativ små mängder vin varje år Lovane. Varför deras produktion är liten i gemförelse till de flesta vingårdarna i dessa områden är först och främst för att de inte har så mycket mark, men också för att de är specialiserade på druvan Cabernet Sauvignon och lagrar sina viner i minst 22 måndaer innan de tappas upp på flaska. Vi fick faktistk smaka ett in som hade lagrats i 45 månader!
Vinkällaren i Lovane
Vinkällaren i Lovane
Mousserande vin på lagring. Samma sätt som det görs i Champage
Sista besöket var på en av de äldsta vingårdarna i detta området, Annandale.i över 315 år har de odlat vin på denna gården och den har gått i generation i familjen. Deras druvor håller så pass hög kvalitet att de säljer dem till andra vinproducenter och det är faktiskt det dem tjänar mest pengar på. Här fick vi testa riktigt mörk choklad tillsammans med både brandy och ett portvin. jag har kommit fram till att Brandy inte riktigt faller mig i smaken. Det bränner lite för mycket i halsen. :)
På söndagen åkte vi till Robben Island
Vi har tur som hann med detta innan högsäsong för då är färjorna till Robben Island i princip slutsålt varje dag. Det är helt galet egentligen! Det går tre färjor om dagen och varje färja tar 300 pers när den är fullsatt, och ändå är det fullbokat under högsäsong. Detta ger lite perspektiv på hur mycket folk och turister det faktiskt kommer till Kapstaden när det är som mest populärt!
Det var lite blandade känslor att åka till Robben Island. Jag tycker att sånt här är otroligt fascinerandes och intressant, samtidigt som är det är en fruktansvärd del utan södra afrikas historia. Det var framför allt Sydafrikanska och Namibiska politiska fångar som satt på Robben Island. Det fanns olika sektioner i fängelset. A,B och C var celler där fångarna satt själva. D,E och F var celler där flera fångarna satt tillsammans. För att veta hur fångarna skulle placeras inspekterades och övervakades dem den första tiden när de kom till fängelset för att se om de var ledartyper eller inte. Om de var det fick de sitta i ensamma, pyttesmå celler. Nelson Madela var en av de personerna som fick sitta där!
Resan började med en 30 min färja från Kapstaden till Robben Island. När vi väl kom fram möttes vi upp av en guid som körde runt på delar av ön och berättade om olika platser. Under denna tur blev inte jag jätte berörd för att vara helt ärlig. Det kändes lite som sightseeing bussen jag åkte inne i Kapstaden när han berättade vad som låg på höger respektive vänster sida. Efter ca 40 min bussresa kom vi äntligen fram till fängelset!
Table Bay
Table Bay, Taffelberget från vattnet
Ankomst vid Robben Islands hamn
Fotografi på de sista fångarna som blev frisläppta från Robben Island
Vi möttes av en annan guide utanför fängelset som skulle visa oss runt. När man stod utanför och tittade mot fängelset var det en väldigt mäktig känsla att veta att vi alldeles snart skulle få gå in genom ingången som var omgiven av stora stenmurar fulla av taggtråd!
Ett av fem utkikstorn som omringar fängelset
Ingång till sektion B
Något av det första vår guide berättar är att han själv har suttit på detta fängelset under 7 års tid. Redan när han var 19 år var polisen efter honom då han var en av de politiska motståndarna mot apartheiden regimen. Under 5 år på flykt undan polisen och under denna tiden utbildade han sig till militär för att bekämpa aparheiden. Tyvärr blev han tillfångatagen vid 24 års ålder och blev inspärrad på Robben Island. Han satt i den sektionen där flera fångar var i samma rum. I början hade fångarna bara en filt som sovplats berättade han, men runt 1967 sattes det in våningsängar i de sektionerna. Han berättade att han fick sova överst och att vissa dagar var han så utsliten efter tungt arbete mitt ute i stekande sol, så att han inte orkade klättra upp utan bad en medfånge hjälpa honom att ta ner hans madrass så han fick sova på golvet.
Det var i detta skede som jag kände att detta verkligen inte var någon vanlig sightseeing tur, och känslorna jag hade på bussen var som bortblåsta!
Guiden berättade att de som satt på Robben Island inte fick någon som helt form av utbildning. Men för att bibehålla sina kunskaper och lära ut till andra samlades dem i ett stort hål i de kalkbrottet många arbetade i och utbildade varandra. I smyg satt dem i skuggan som hålet gav under de värsta arbetstimmarna, och skrev med pinnar i kalket. Nelson Mandela var en av de personerna som arbetade i kalkbrottet. Det var ett fruktansvärt hårt arbeta som tärde på kroppen. Något av det som tog mest skada var faktiskt ögonen. Den ljusa kalken tillsammans med solens starka strålar gjorde att många människor blev näst intill blinda. Även lungorna tog mycket stryk då de inte fick använda munskydd eller liknande för att minska inandningen av kalk.
Bild från Kalkbrottet när Robben Island användes
Efter ytterligare en stund kom vi inte till de alla minsta cellerna där de fångarna som var mest "ledartyper" satt. När vi kommer in är alla celler tomma på saker utom en, cellen Nelson Mandela satt i! Jag visste att hans cell skulle vara liten, men detta var värre än jag trodde. 18 år spenderade han i detta lilla utrymme som inte kan vara större än 10 kvadratmeter!
Nelson Mandelas cell
Nelson Mandelas cell
Fångarnas ID. Vid inlåsning fick dem bara ett nummer istället för namn
Området fångarna i sektion B fick rensa ogräs på (Bestod enbart av sand när fängelset användes)
När vi började vår båtresa tillbaka till Kapstaden satt jag och funderade lite och märkte hur mycket resan faktiskt berörde mig. På något sätt tänkte jag mig in i hur det skulle vara att bli inlåst i det minimala utrymmet i 18 år för att man kämpar för sitt folk, sin rätt och jämnställdhet! Vad vidrigt det måste vara att sitta inlåst på en ö och veta hur folket blir behandlat samtidigt som man inte kan göra någotning åt saken! Nelson Mandela måste vara en av de starkaste människorna som finns! Efter 27 år i fängelse, 18 av dem på Robben Island, blev han frisläppt och senare president i ett land som var fruktansvärt uppdelat. Vilket starkt psyke en sån person måste ha. Att flera gånger bli förnedrad, hånad och smutskastad och kunna resa sig ur det och styra ett land är för mig helt obegripligt!
Jag började även tänka på Guiden vi hade i fängelset. Undra hur det kändes att börja arbeta på den platsen som en gång har varit den värsta platsen på jorden för en person? Undra hur det känns att sätta sin fot i sin egna cell och visa upp den för människor? Jag ångrar lite att jag inte frågade honom och kom på den frågan tidigare. Jag tror att även fast det finns mörka känslor och tankar om denna plats, så kanske det samtidigt finns en viss stolthet att de faktiskt besegrade Apartheiden och vann i slutändan. Och att det är viktigt att visa och lära människor hur det faktiskt var så att det aldrig mer kommer hända!
När vi satt där på båten funderade jag också på hur det kommer bli när Nelson Mandela dör. Han är ju ändå 95 år och låg under en period på sjukhuset i Johannesburg i våras och har haft ett tufft liv bakom sig. Vad kommer hända i landet? Det kommer garanterat bli en ofantlig landsorg. Mandela är en förebild och en landsfader för så många människor att det kommer vara svårt för många att acceptera det. Jag funderade också på hur det kommer bli i landet. Kommer det vara likadant som nu? Kommer det kanske bli mer kriminellt? Håller sig folk "i skinnet" för att Mandela fortfarande lever?
När man börjar fundera på det är det en ganska stor fråga faktiskt. Vad händer sen? Ingen har svaret på den frågan utan vi får helt enkelt vänta och se. Jag hoppas och tror att det inte kommer förändras till det sämre. Att det blir en landsorg är det inget snack om, Mandela är nästan som en Gud för många. Men det kanske är en era som också behöver får ett slut? Han har gjort så otroligt mycket för detta landet, men även det måste utvecklas. När sorgen har lagt sig kanske Sydafrika blir starkare än någonsin och människorna kanske förenas ännu mer än det är i dagsläget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar