Nu var det länge sedan det kom en uppdatering från mig. Men det har varit full ös med 3 grupper á 30 personer i landet samtidigt. Tidiga morgnar och sena kvällar har det blivit, med fullspäckade dagar. Men det har varit fantastiskt roligt!
Jag har tänkt att strukturera upp de kommande inläggen och ge er en helhetsbild hur hela processen ser ut från förfrågan, gästernas ankomst till landet ända fram till avresa.
Detta inlägger kommer handla om när en förfrågan kommer in och processen för att skicka ett första förslag till kund.
Ett e-mail skickas antingen till infomailen (mailadress som hela kontoret är kopplas till) eller till en specifik person på företaget. Simple as that!
Om förfrågan kommer till infomailen överlämnas förfrågan till lämplig anställd på Propel Africa som sedan, beroende på hur mycket information det finns i mailet, ställer mer specifika frågor till kunden för att kunna skräddarsy ett program så att det ska bli så likt kundens önskemål som möjligt.
Skickas förfrågan till en specifik person på kontoret tar självklart den personen hand om det!
När följdfrågor är ställda och svaren har kommit sätter sig personen som är ansvarig för resan och börjar sätta ihop ett program som ett förslag förslag till kunden.
För att få ihop ett så bra första förslag som möjligt är det viktigt att noggrant se vad kunden efterfrågar. Hur länge stannar kunden i landet? Vad är syftet med resan? Vad har kunden för budget? Finns det önskemål på aktiviteter? Vad är det för målgrupp? osv.
Allt detta måste noggrant gås igenom så att ingenting är missat. Vissa frågor som exempelvis vilken målgrupp/åldersgrupp det är på de kommande gäster är för att hitta lämpligt boende och lämpliga aktiviteter åt gästerna.
Ett dag för dag program sätts ihop för att få en överblick och se så att alla önskemål är inlagda innan man går vidare. Ibland går denna delen relativt snabbt, medan man i vissa grupper och förslag får pussla lite mer för att få en bra struktur på det kommande programmet.
Innan själva programförslaget produceras görs en kalkyl. Det kan låta märkligt att en kalkyl ska göras innan programförslaget, men efter kalkylen är gjort och alla aktiviteter, alternativa studiebesök och boenden är inräknade, ser man slutsumman. Om det skulle visa sig att det inte håller sig inom budget är det betydligt enklare och mer tidssparande att enbart göra justeringar i kalkylen istället för att ändra i både kalkylen och programförslaget.
Efter detta steg sätts ett lämpligt första förslag ihop. Ofta hämtas inspiration ifrån tidigare resor som Propel Africa har arrangerat. Alla arbetar väldigt nära varandra och det ställs mycket frågor för att få kunna dela tankar, idéer och erfarenheter med varandra så att programmet ska bli så bra och precist kundens önskemål som möjligt.
Innan förslaget skickas till kunden, tillsammans med kalkylen, går man igenom förslaget och kalkylen minst en gång med minst en annan kollega. Detta görs för att det alltid är bättre med fyra ögon än två. När man sitter mitt uppe i ett programförslag, kan man ibland missa vissa detaljer, därför dubbel och trippel kollas alla förslag innan de skickas vidare till kund.
Här kom en liten smakprov hur de första stegen till en bokning ser ut.
Hörs snart igen!
tisdag 26 november 2013
måndag 11 november 2013
Taffelberget
I fredags fick jag äntligen vara med på mitt första uppdrag ute med kunderna.
En nyanländ grupp på 12 personer hade kommit och idag skulle vi ta med dem upp till Taffelberget där vi bjöd på lite lunch och som överraskning bubbel dagen till ära!
Det var väldigt spännande att se hur det går till i praktiken. Det pratas en hel del om detta då alla som arbetar här har varit med och välkomnat grupper på berget tidigare.
Nyameka är en tjej som har jobbat väldigt länge med Pelle och Pernilla. Hon började som barnflicka för deras barn och nu när dem har blivit äldre försöker Pelle och Pernilla hjälpa henne att uppfylla sin dröm och starta en egen catering firma! Tidigare har Propel köpt lunch till sina gäster från en lokal cateringfirma, men för att hjälpa Nyameka att få igång sitt företag har dem bestämt sig för att anställa henne för att göra cateringen till deras gäster de gånger detta är aktuellt.
Vi på kontoret har testat maten, men det var första gången det serverades till gäster så jag tror att Nyameka var lite spänd på att se vad dem skulle säga.
Processen går till på följande sätt:
Vi åker till Taffelberget ca 30-45 minuter innan gästernas ankomst till linbana som tar dem upp till toppen av berget. Innan vi åker har vi packat en stor väska med alla nödvändigheter så som dukar, fat, maten, häftmassa, gruppens skylt, glas mm (det finns en checklista så att man inte glömmer någonting).
Vi har kontinuelig kontakt med gruppens guide som hela tiden uppdaterar oss om vart dem befinner sig.
Under tiden vi väntar in gruppen förbereder vi med att duka upp, lägga allt på fat, se till att allt ser snyggt ut och precis när grupperna har kommit upp till Taffelbergetstopp häller vi upp bubblet så att vi direkt kan servera det till gästerna.
När gruppen var klar packade vi ihop allt och åkte tillbaka till kontoret. Har man tur finns det lite kvar av Nyamekas underbara mat som vi kan dela på!
Gästerna var otroligt nöjda! Det serverades kycklingspett med sweet chili sås, vegetariska minipajer med basilika, fetaost och rödlok, spett med körsbärstomater och ost som doppas i vitpesto och sedan avslutades det hela med brownies och jordgubbar. Till detta serverades mousserande vin från en lokal vingård. Självklart finns det alltid alkoholfria alternativ!
De dagar då Taffelberget är stängt på grund av väderförhållanderna tar Propel sina grupper till Signal Hill istället. Även fast linbanan gick och berget var öppet i fredags, skulle vi nog egentligen tagit gästerna till Signal Hill då sikten var fruktansvärt dålig på Taffelberget! Dagar då berget är molnfritt är det en fantasisk utsikt och något av det bästa man kan göra när man är i Kapstaden, men tyävrr fick inte den gruppen uppleva det.
Ändå var dem vid gott mod och tyckte att det var en spännande upplevelse och jag fick en härlig kommentar får en av damerna när jag serverade bubbel:
"Då var det in i dimman, i dubbelbemärkelse!"
När en sådan kommentar kommer, vet man att gästerna är glada och nöjda och att det inte är hela världen att dem inte fick se den vackra utsikten!
En nyanländ grupp på 12 personer hade kommit och idag skulle vi ta med dem upp till Taffelberget där vi bjöd på lite lunch och som överraskning bubbel dagen till ära!
Det var väldigt spännande att se hur det går till i praktiken. Det pratas en hel del om detta då alla som arbetar här har varit med och välkomnat grupper på berget tidigare.
Nyameka är en tjej som har jobbat väldigt länge med Pelle och Pernilla. Hon började som barnflicka för deras barn och nu när dem har blivit äldre försöker Pelle och Pernilla hjälpa henne att uppfylla sin dröm och starta en egen catering firma! Tidigare har Propel köpt lunch till sina gäster från en lokal cateringfirma, men för att hjälpa Nyameka att få igång sitt företag har dem bestämt sig för att anställa henne för att göra cateringen till deras gäster de gånger detta är aktuellt.
Vi på kontoret har testat maten, men det var första gången det serverades till gäster så jag tror att Nyameka var lite spänd på att se vad dem skulle säga.
Processen går till på följande sätt:
Vi åker till Taffelberget ca 30-45 minuter innan gästernas ankomst till linbana som tar dem upp till toppen av berget. Innan vi åker har vi packat en stor väska med alla nödvändigheter så som dukar, fat, maten, häftmassa, gruppens skylt, glas mm (det finns en checklista så att man inte glömmer någonting).
Vi har kontinuelig kontakt med gruppens guide som hela tiden uppdaterar oss om vart dem befinner sig.
Under tiden vi väntar in gruppen förbereder vi med att duka upp, lägga allt på fat, se till att allt ser snyggt ut och precis när grupperna har kommit upp till Taffelbergetstopp häller vi upp bubblet så att vi direkt kan servera det till gästerna.
När gruppen var klar packade vi ihop allt och åkte tillbaka till kontoret. Har man tur finns det lite kvar av Nyamekas underbara mat som vi kan dela på!
Gästerna var otroligt nöjda! Det serverades kycklingspett med sweet chili sås, vegetariska minipajer med basilika, fetaost och rödlok, spett med körsbärstomater och ost som doppas i vitpesto och sedan avslutades det hela med brownies och jordgubbar. Till detta serverades mousserande vin från en lokal vingård. Självklart finns det alltid alkoholfria alternativ!
De dagar då Taffelberget är stängt på grund av väderförhållanderna tar Propel sina grupper till Signal Hill istället. Även fast linbanan gick och berget var öppet i fredags, skulle vi nog egentligen tagit gästerna till Signal Hill då sikten var fruktansvärt dålig på Taffelberget! Dagar då berget är molnfritt är det en fantasisk utsikt och något av det bästa man kan göra när man är i Kapstaden, men tyävrr fick inte den gruppen uppleva det.
Ändå var dem vid gott mod och tyckte att det var en spännande upplevelse och jag fick en härlig kommentar får en av damerna när jag serverade bubbel:
"Då var det in i dimman, i dubbelbemärkelse!"
När en sådan kommentar kommer, vet man att gästerna är glada och nöjda och att det inte är hela världen att dem inte fick se den vackra utsikten!
 |
| Sämsta möjliga utsikt! |
 |
Nyameka med sin fina Catering  |
tisdag 5 november 2013
Room Check och Vithajsdyk
Igår var jag med Aysan och gjorde en så kallad Room Check.
En Room Check görs för att se så att alla är klara och att allt är i sin ordning på rummen och med hotellet. Man kontrollerar bland annat så rumslistan stämmer, att rätt personer bor tillsammans, icke rökrum ska vara icke rökrum. Luktar det rök måste hotellet se till att lösa ett nytt rum och står det en askkopp i sovrummet måste den tas bort. Ibland ligger det en liten hälsning på rummet till gästerna med information. Gästens namn brukar då stå längt upp på pappret, även detta måste dubbelkollas med listan så att det står rätt namn på välkomsthälsningen med de som ska bo i rummet.
Gårdagens gäster var bokade i standardrum, och när vi kom till hotellet för att kontrollera att allt var som det skulle såg vi att 3 av 4 rum hade blivit uppgraderade från ett standard rum till en liten suit.
Ni som läser kanske tycker att detta låter jätte bra, och jag tyckte personligen det var en väldigt fin gest av hotellet, men Aysan förklarade att det tyvärr inte är ok att uppgradera 3 av 4 rum. Denna grupp har rest tillsammans i ca 2 veckor, alla har betalat lika mycket pengar för resan och om något då skulle få ett annorlunda rum skulle det garanterat komma klagomål och bli problem senare.
Vi förklarade det för hotellet och de sa att de inte fanns någon möjlighet att uppgradera sista rummet. Vad de kunde göra var att ge ett standardrum med havsutsikt istället. Vi gick och kolla rummet för att se hur stor skillnad det var på dem, och när vi kom upp så var skillnaden så pass stor att vi tyvärr inte kunde använda de tilldelade rummen, utan vi fick gå ner till receptionen och be dem ändra. Vi frågade igenom om det gick att uppgradera det sista rummet. När det inte gick bad vi dem ändra så att alla fick standardrum istället.
Nu började stressen infinna sig för gruppen skulle ankomma till hotellet inom 10 minuter. Aysan berättade att det brukar ta ca 30 minuter att ändra rumslistorna, så vi började bli lite oroliga att gästerna skulle få vänta på sina rum som skulle varit klara för 2 timmar sedan, (vi var där ca 1h innan gruppens ankomst). När gruppen kom ordnade vi med en liten välkomstdrink för att "underhålla dem" under tiden personalen arbetade med att lösa rumsproblemet.
När tjejen vi har pratat med kommer tillbaka hade dem helt plötsligt trollat fram en till suit och problemet var löst. Ibland behövs lite tjat och pushning för att saker och ting ska hända. Antagligen var det mer jobb för dem att ändra hela vårt grupp än att flytta en sent ankommande gäst till ett annat rum.
Room Checks görs innan varje hotellbesök, och tur är väl det när såna här situationer uppstår, så att allt blir så bra som möjligt för våra gäster!
Så även denna gången löste det sig som tur var! När vi träffade gruppen berättade dem hur nöjda dem var och hur fantastisk deras resa har varit hittills, och när vi berättade att de hade fått uppgraderade rum var det rena jublet i hotell lobbyn!
Jag tänkte ge er en liten kort uppdatering om helgens utflykt också.
I söndags var jag och Jesper ute på vithajsdyk. Jag gjorde det när jag var i Australien så jag var väldigt spänd på att se hur det fungerade här. Min förra praktik gjorde jag på företaget GoXplore och dem har volotärprojekt till just detta stället. För att få mer information om projektet kolla in deras hemsida!
Dagen innan hajdyket körde vi till Hermanus. En stad som ligger 45 minuter från Kleinbaii där hajdyket utgår ifrån. Hermanus är känd för sin valskådning och ofta ser man valarna längst stadens kust. Tyvärr är det i slutet på valsäsongen så vi såg inga valar, men som frukostutsikt hade vi delfiner som simmade i vågorna! Staden där hajdyket utgår ifrån ligger 2,45h ifrån Kapstaden därför bestämde vi oss för att köra dagen innan för att slippa köra tidigt på morgonen.
När vi kom fram träffade vi Tracey som jag har haft kontakt med och hon visade oss in i restaurangen/volontärcentret. Där bjöds det på frukost och en informationsfilm innan vi fick varsin flytväst och vindjacka.
Vidare till båten och en ca 15 min båttur innan vi kom fram till platsen där hajdyket skulle äga rum! Alla fick varsin påse där våtdräkten var nerpackad och jag och Jesper var i första dykgruppen.
Vi hoppade ner i det kalla vattnet, och precis innan vi klättrade ner i buren, såg vi en stor mörk skugga simma mot båten. Då börjar verkligen adrenalinet pumpa i kroppen!
Det tog bara några minuter innan hajen var vid betet och några gånger var den bara 10 centimeter från buren! Känslan att vara i det kalla vattnet och ha ett av dem mest fruktade djuren i världen så nära sig inger verkligen en känsla av skräckblandad förtjusning!
För mig var detta hajdyk betydligt bättre än det i Australien. Strukturen var fantastiskt och de försökte verkligen få alla grupper att se lika mycket av vithajarna. Vår grupp vara nere längt i vattnet, det var för att under en period var det inga hajar omkring oss, men vi väntade ut dem och helt plötsligt kom det en 4 meters haj som attackerade bytet! Man såg verkligen hur den med sina kolsvarta ögon som totalt saknar empati, hade riktat in sig på betet som låg och flöt i vattnet!
Även fast det är en häftig känsla att vara i vattnet och kroppen får adrenalinkickar som annars är svåra att få, måste jag säga att bara vara med och stå på båten också är en riktigt häftig känsla. Man får se hajen ur ett helt annat perspektiv därifrån. Jag tycker nästan att vithajen kändes mer skräckinjagande när jag stod på båten än när jag var i vattnet.
En Room Check görs för att se så att alla är klara och att allt är i sin ordning på rummen och med hotellet. Man kontrollerar bland annat så rumslistan stämmer, att rätt personer bor tillsammans, icke rökrum ska vara icke rökrum. Luktar det rök måste hotellet se till att lösa ett nytt rum och står det en askkopp i sovrummet måste den tas bort. Ibland ligger det en liten hälsning på rummet till gästerna med information. Gästens namn brukar då stå längt upp på pappret, även detta måste dubbelkollas med listan så att det står rätt namn på välkomsthälsningen med de som ska bo i rummet.
Gårdagens gäster var bokade i standardrum, och när vi kom till hotellet för att kontrollera att allt var som det skulle såg vi att 3 av 4 rum hade blivit uppgraderade från ett standard rum till en liten suit.
Ni som läser kanske tycker att detta låter jätte bra, och jag tyckte personligen det var en väldigt fin gest av hotellet, men Aysan förklarade att det tyvärr inte är ok att uppgradera 3 av 4 rum. Denna grupp har rest tillsammans i ca 2 veckor, alla har betalat lika mycket pengar för resan och om något då skulle få ett annorlunda rum skulle det garanterat komma klagomål och bli problem senare.
Vi förklarade det för hotellet och de sa att de inte fanns någon möjlighet att uppgradera sista rummet. Vad de kunde göra var att ge ett standardrum med havsutsikt istället. Vi gick och kolla rummet för att se hur stor skillnad det var på dem, och när vi kom upp så var skillnaden så pass stor att vi tyvärr inte kunde använda de tilldelade rummen, utan vi fick gå ner till receptionen och be dem ändra. Vi frågade igenom om det gick att uppgradera det sista rummet. När det inte gick bad vi dem ändra så att alla fick standardrum istället.
Nu började stressen infinna sig för gruppen skulle ankomma till hotellet inom 10 minuter. Aysan berättade att det brukar ta ca 30 minuter att ändra rumslistorna, så vi började bli lite oroliga att gästerna skulle få vänta på sina rum som skulle varit klara för 2 timmar sedan, (vi var där ca 1h innan gruppens ankomst). När gruppen kom ordnade vi med en liten välkomstdrink för att "underhålla dem" under tiden personalen arbetade med att lösa rumsproblemet.
När tjejen vi har pratat med kommer tillbaka hade dem helt plötsligt trollat fram en till suit och problemet var löst. Ibland behövs lite tjat och pushning för att saker och ting ska hända. Antagligen var det mer jobb för dem att ändra hela vårt grupp än att flytta en sent ankommande gäst till ett annat rum.
Room Checks görs innan varje hotellbesök, och tur är väl det när såna här situationer uppstår, så att allt blir så bra som möjligt för våra gäster!
Så även denna gången löste det sig som tur var! När vi träffade gruppen berättade dem hur nöjda dem var och hur fantastisk deras resa har varit hittills, och när vi berättade att de hade fått uppgraderade rum var det rena jublet i hotell lobbyn!
Jag tänkte ge er en liten kort uppdatering om helgens utflykt också.
I söndags var jag och Jesper ute på vithajsdyk. Jag gjorde det när jag var i Australien så jag var väldigt spänd på att se hur det fungerade här. Min förra praktik gjorde jag på företaget GoXplore och dem har volotärprojekt till just detta stället. För att få mer information om projektet kolla in deras hemsida!
Dagen innan hajdyket körde vi till Hermanus. En stad som ligger 45 minuter från Kleinbaii där hajdyket utgår ifrån. Hermanus är känd för sin valskådning och ofta ser man valarna längst stadens kust. Tyvärr är det i slutet på valsäsongen så vi såg inga valar, men som frukostutsikt hade vi delfiner som simmade i vågorna! Staden där hajdyket utgår ifrån ligger 2,45h ifrån Kapstaden därför bestämde vi oss för att köra dagen innan för att slippa köra tidigt på morgonen.
När vi kom fram träffade vi Tracey som jag har haft kontakt med och hon visade oss in i restaurangen/volontärcentret. Där bjöds det på frukost och en informationsfilm innan vi fick varsin flytväst och vindjacka.
Vidare till båten och en ca 15 min båttur innan vi kom fram till platsen där hajdyket skulle äga rum! Alla fick varsin påse där våtdräkten var nerpackad och jag och Jesper var i första dykgruppen.
Vi hoppade ner i det kalla vattnet, och precis innan vi klättrade ner i buren, såg vi en stor mörk skugga simma mot båten. Då börjar verkligen adrenalinet pumpa i kroppen!
Det tog bara några minuter innan hajen var vid betet och några gånger var den bara 10 centimeter från buren! Känslan att vara i det kalla vattnet och ha ett av dem mest fruktade djuren i världen så nära sig inger verkligen en känsla av skräckblandad förtjusning!
För mig var detta hajdyk betydligt bättre än det i Australien. Strukturen var fantastiskt och de försökte verkligen få alla grupper att se lika mycket av vithajarna. Vår grupp vara nere längt i vattnet, det var för att under en period var det inga hajar omkring oss, men vi väntade ut dem och helt plötsligt kom det en 4 meters haj som attackerade bytet! Man såg verkligen hur den med sina kolsvarta ögon som totalt saknar empati, hade riktat in sig på betet som låg och flöt i vattnet!
Även fast det är en häftig känsla att vara i vattnet och kroppen får adrenalinkickar som annars är svåra att få, måste jag säga att bara vara med och stå på båten också är en riktigt häftig känsla. Man får se hajen ur ett helt annat perspektiv därifrån. Jag tycker nästan att vithajen kändes mer skräckinjagande när jag stod på båten än när jag var i vattnet.
fredag 1 november 2013
Vinprovning och Robben Islandbesök.
Jag och Jesper har bestämt oss för att hinna se så mycket som möjligt på helgerna innan högsäsongen verkligen slår till. Jesper jobbar redan en hel del helger, och jag kan tänka mig att även jag kommer göra det fram över.
I lördags hade vi en heldag i vinlandet. Vi besökte fem olika vingårdar i två av de närliggande vindistrikten, Paarl och Stellenbosch. Vi åkte på en förbokad busstur som var riktigt bra! Många har sagt att vi själva ska köra till de olika vingårdarna och göra vår egen tur. Men vi bestämde att första gången vi är på en sån här tur och i de här distrikten, är det nog bra att åka med några som kan området. Både för att man får en hel del information på vägen, men också för att det blir roligare om båda kan testa de olika vinerna.
På vägen mot vinlandet berättade vår guide att de tre vindisktrikten som gränsar till varandra, Paarl, Stellenbosch och Franschhoek, utgör största delen av vintillverkligen i Sydafrika och att det finns ca 330 vingårdar bara i detta området!
Jag är egentligen ingen person som är så förtjust i vin, men sen vi har kommit ner hit och varit på vinprovning, både privat och med jobbet, testat lite olika viner när vi varit på restaurang, måste jag säga att jag har ändrat uppfattning gällande rödvin. Det är svårt att hitta ett dåligt vin här nere!
Första besöket var på vingården Fairview som ligger i Paarl. Här var det både vin och ostprovning. Vi började med att testa 2 olika vita viner, Sauvignon Blanc och Chenin Blanc. Vita viner faller inte riktigt mig i smaken tyvärr men Sauvignon Blanc var helt ok. Efter det testade vi tre röda viner, Viognier, Pinotage och Mourvédre och till sist ett dessert vin som dem kallade för "Sweet Red". Det var en blandning av portvin och brandy. Det vinet var riktigt gott. Speciellt tillsammans med grönmögelosten som fanns på ostprovningsbordet. Andra ostar som fanns där var brie i olika former, hårdost, fetaost, och grönmögelosten såklart. Det som är spännande med den här vingården är att dem har getter och gör egen getost på gården!
Vårt andra vingårdsbesök var på vingården Villiera i Stellenbosch. jag har varit här tidigare med jobbet och deras viner är väldigt bra. Propel Africa köper mousserande vin av Villiera, så vi var där på inspektion. Här fick vi prova några vita viner, lite mousserande, bland annat det Propel Africa köper av Villiera, och ett rött vin. Jesper föll pladask för det, och innan vi åkte därifrån köpte vi med oss en Pinotage. En sak som jag tycker är väldigt häftigt med Villiera är att dem säljer påsar av återvunnet tidningspapper. Det kanske låter märkligt, men påsarna görs i kåkstäderna, och när Villiera säljer dem tjänar kåkstadsbefolkningen en slant. Jag tycker att detta är ett otroligt bra sätt att skapa arbeten åt människor, även fast det ännu bara är i liten skala.
Vi åkte vidare och kom till en mysig liten gård i Stellenbosch där det serverades lunch. Här fick vi
testa att smaka vin direkt ur tunnan. Vinet ligger alltså fortfarande på lagring och man kände hur vinet smakade träigt. Det kan också vara så att jag "tror" att jag kände träsmaken i vinet just för att han förklarade det under tiden vi smakade, men jag kan ju låtsas att jag kände skillnad.
Vårt fjärde besök var på en väldigt liten vingård som gör relativ små mängder vin varje år Lovane. Varför deras produktion är liten i gemförelse till de flesta vingårdarna i dessa områden är först och främst för att de inte har så mycket mark, men också för att de är specialiserade på druvan Cabernet Sauvignon och lagrar sina viner i minst 22 måndaer innan de tappas upp på flaska. Vi fick faktistk smaka ett in som hade lagrats i 45 månader!
Sista besöket var på en av de äldsta vingårdarna i detta området, Annandale.i över 315 år har de odlat vin på denna gården och den har gått i generation i familjen. Deras druvor håller så pass hög kvalitet att de säljer dem till andra vinproducenter och det är faktiskt det dem tjänar mest pengar på. Här fick vi testa riktigt mörk choklad tillsammans med både brandy och ett portvin. jag har kommit fram till att Brandy inte riktigt faller mig i smaken. Det bränner lite för mycket i halsen. :)
På söndagen åkte vi till Robben Island
Vi har tur som hann med detta innan högsäsong för då är färjorna till Robben Island i princip slutsålt varje dag. Det är helt galet egentligen! Det går tre färjor om dagen och varje färja tar 300 pers när den är fullsatt, och ändå är det fullbokat under högsäsong. Detta ger lite perspektiv på hur mycket folk och turister det faktiskt kommer till Kapstaden när det är som mest populärt!
Det var lite blandade känslor att åka till Robben Island. Jag tycker att sånt här är otroligt fascinerandes och intressant, samtidigt som är det är en fruktansvärd del utan södra afrikas historia. Det var framför allt Sydafrikanska och Namibiska politiska fångar som satt på Robben Island. Det fanns olika sektioner i fängelset. A,B och C var celler där fångarna satt själva. D,E och F var celler där flera fångarna satt tillsammans. För att veta hur fångarna skulle placeras inspekterades och övervakades dem den första tiden när de kom till fängelset för att se om de var ledartyper eller inte. Om de var det fick de sitta i ensamma, pyttesmå celler. Nelson Madela var en av de personerna som fick sitta där!
Resan började med en 30 min färja från Kapstaden till Robben Island. När vi väl kom fram möttes vi upp av en guid som körde runt på delar av ön och berättade om olika platser. Under denna tur blev inte jag jätte berörd för att vara helt ärlig. Det kändes lite som sightseeing bussen jag åkte inne i Kapstaden när han berättade vad som låg på höger respektive vänster sida. Efter ca 40 min bussresa kom vi äntligen fram till fängelset!
Vi möttes av en annan guide utanför fängelset som skulle visa oss runt. När man stod utanför och tittade mot fängelset var det en väldigt mäktig känsla att veta att vi alldeles snart skulle få gå in genom ingången som var omgiven av stora stenmurar fulla av taggtråd!
Något av det första vår guide berättar är att han själv har suttit på detta fängelset under 7 års tid. Redan när han var 19 år var polisen efter honom då han var en av de politiska motståndarna mot apartheiden regimen. Under 5 år på flykt undan polisen och under denna tiden utbildade han sig till militär för att bekämpa aparheiden. Tyvärr blev han tillfångatagen vid 24 års ålder och blev inspärrad på Robben Island. Han satt i den sektionen där flera fångar var i samma rum. I början hade fångarna bara en filt som sovplats berättade han, men runt 1967 sattes det in våningsängar i de sektionerna. Han berättade att han fick sova överst och att vissa dagar var han så utsliten efter tungt arbete mitt ute i stekande sol, så att han inte orkade klättra upp utan bad en medfånge hjälpa honom att ta ner hans madrass så han fick sova på golvet.
Det var i detta skede som jag kände att detta verkligen inte var någon vanlig sightseeing tur, och känslorna jag hade på bussen var som bortblåsta!
Guiden berättade att de som satt på Robben Island inte fick någon som helt form av utbildning. Men för att bibehålla sina kunskaper och lära ut till andra samlades dem i ett stort hål i de kalkbrottet många arbetade i och utbildade varandra. I smyg satt dem i skuggan som hålet gav under de värsta arbetstimmarna, och skrev med pinnar i kalket. Nelson Mandela var en av de personerna som arbetade i kalkbrottet. Det var ett fruktansvärt hårt arbeta som tärde på kroppen. Något av det som tog mest skada var faktiskt ögonen. Den ljusa kalken tillsammans med solens starka strålar gjorde att många människor blev näst intill blinda. Även lungorna tog mycket stryk då de inte fick använda munskydd eller liknande för att minska inandningen av kalk.
Efter ytterligare en stund kom vi inte till de alla minsta cellerna där de fångarna som var mest "ledartyper" satt. När vi kommer in är alla celler tomma på saker utom en, cellen Nelson Mandela satt i! Jag visste att hans cell skulle vara liten, men detta var värre än jag trodde. 18 år spenderade han i detta lilla utrymme som inte kan vara större än 10 kvadratmeter!
När vi började vår båtresa tillbaka till Kapstaden satt jag och funderade lite och märkte hur mycket resan faktiskt berörde mig. På något sätt tänkte jag mig in i hur det skulle vara att bli inlåst i det minimala utrymmet i 18 år för att man kämpar för sitt folk, sin rätt och jämnställdhet! Vad vidrigt det måste vara att sitta inlåst på en ö och veta hur folket blir behandlat samtidigt som man inte kan göra någotning åt saken! Nelson Mandela måste vara en av de starkaste människorna som finns! Efter 27 år i fängelse, 18 av dem på Robben Island, blev han frisläppt och senare president i ett land som var fruktansvärt uppdelat. Vilket starkt psyke en sån person måste ha. Att flera gånger bli förnedrad, hånad och smutskastad och kunna resa sig ur det och styra ett land är för mig helt obegripligt!
Jag började även tänka på Guiden vi hade i fängelset. Undra hur det kändes att börja arbeta på den platsen som en gång har varit den värsta platsen på jorden för en person? Undra hur det känns att sätta sin fot i sin egna cell och visa upp den för människor? Jag ångrar lite att jag inte frågade honom och kom på den frågan tidigare. Jag tror att även fast det finns mörka känslor och tankar om denna plats, så kanske det samtidigt finns en viss stolthet att de faktiskt besegrade Apartheiden och vann i slutändan. Och att det är viktigt att visa och lära människor hur det faktiskt var så att det aldrig mer kommer hända!
När vi satt där på båten funderade jag också på hur det kommer bli när Nelson Mandela dör. Han är ju ändå 95 år och låg under en period på sjukhuset i Johannesburg i våras och har haft ett tufft liv bakom sig. Vad kommer hända i landet? Det kommer garanterat bli en ofantlig landsorg. Mandela är en förebild och en landsfader för så många människor att det kommer vara svårt för många att acceptera det. Jag funderade också på hur det kommer bli i landet. Kommer det vara likadant som nu? Kommer det kanske bli mer kriminellt? Håller sig folk "i skinnet" för att Mandela fortfarande lever?
När man börjar fundera på det är det en ganska stor fråga faktiskt. Vad händer sen? Ingen har svaret på den frågan utan vi får helt enkelt vänta och se. Jag hoppas och tror att det inte kommer förändras till det sämre. Att det blir en landsorg är det inget snack om, Mandela är nästan som en Gud för många. Men det kanske är en era som också behöver får ett slut? Han har gjort så otroligt mycket för detta landet, men även det måste utvecklas. När sorgen har lagt sig kanske Sydafrika blir starkare än någonsin och människorna kanske förenas ännu mer än det är i dagsläget?
I lördags hade vi en heldag i vinlandet. Vi besökte fem olika vingårdar i två av de närliggande vindistrikten, Paarl och Stellenbosch. Vi åkte på en förbokad busstur som var riktigt bra! Många har sagt att vi själva ska köra till de olika vingårdarna och göra vår egen tur. Men vi bestämde att första gången vi är på en sån här tur och i de här distrikten, är det nog bra att åka med några som kan området. Både för att man får en hel del information på vägen, men också för att det blir roligare om båda kan testa de olika vinerna.
På vägen mot vinlandet berättade vår guide att de tre vindisktrikten som gränsar till varandra, Paarl, Stellenbosch och Franschhoek, utgör största delen av vintillverkligen i Sydafrika och att det finns ca 330 vingårdar bara i detta området!
Jag är egentligen ingen person som är så förtjust i vin, men sen vi har kommit ner hit och varit på vinprovning, både privat och med jobbet, testat lite olika viner när vi varit på restaurang, måste jag säga att jag har ändrat uppfattning gällande rödvin. Det är svårt att hitta ett dåligt vin här nere!
Första besöket var på vingården Fairview som ligger i Paarl. Här var det både vin och ostprovning. Vi började med att testa 2 olika vita viner, Sauvignon Blanc och Chenin Blanc. Vita viner faller inte riktigt mig i smaken tyvärr men Sauvignon Blanc var helt ok. Efter det testade vi tre röda viner, Viognier, Pinotage och Mourvédre och till sist ett dessert vin som dem kallade för "Sweet Red". Det var en blandning av portvin och brandy. Det vinet var riktigt gott. Speciellt tillsammans med grönmögelosten som fanns på ostprovningsbordet. Andra ostar som fanns där var brie i olika former, hårdost, fetaost, och grönmögelosten såklart. Det som är spännande med den här vingården är att dem har getter och gör egen getost på gården!
Getternas egna hem
Vinprovning i Fairview
Vinlandet är så himla vackert
Vårt andra vingårdsbesök var på vingården Villiera i Stellenbosch. jag har varit här tidigare med jobbet och deras viner är väldigt bra. Propel Africa köper mousserande vin av Villiera, så vi var där på inspektion. Här fick vi prova några vita viner, lite mousserande, bland annat det Propel Africa köper av Villiera, och ett rött vin. Jesper föll pladask för det, och innan vi åkte därifrån köpte vi med oss en Pinotage. En sak som jag tycker är väldigt häftigt med Villiera är att dem säljer påsar av återvunnet tidningspapper. Det kanske låter märkligt, men påsarna görs i kåkstäderna, och när Villiera säljer dem tjänar kåkstadsbefolkningen en slant. Jag tycker att detta är ett otroligt bra sätt att skapa arbeten åt människor, även fast det ännu bara är i liten skala.
Tidningspapperspåsarna som gör i Kåkstäderna
Vi åkte vidare och kom till en mysig liten gård i Stellenbosch där det serverades lunch. Här fick vi
testa att smaka vin direkt ur tunnan. Vinet ligger alltså fortfarande på lagring och man kände hur vinet smakade träigt. Det kan också vara så att jag "tror" att jag kände träsmaken i vinet just för att han förklarade det under tiden vi smakade, men jag kan ju låtsas att jag kände skillnad.
Vårt fjärde besök var på en väldigt liten vingård som gör relativ små mängder vin varje år Lovane. Varför deras produktion är liten i gemförelse till de flesta vingårdarna i dessa områden är först och främst för att de inte har så mycket mark, men också för att de är specialiserade på druvan Cabernet Sauvignon och lagrar sina viner i minst 22 måndaer innan de tappas upp på flaska. Vi fick faktistk smaka ett in som hade lagrats i 45 månader!
Vinkällaren i Lovane
Vinkällaren i Lovane
Mousserande vin på lagring. Samma sätt som det görs i Champage
Sista besöket var på en av de äldsta vingårdarna i detta området, Annandale.i över 315 år har de odlat vin på denna gården och den har gått i generation i familjen. Deras druvor håller så pass hög kvalitet att de säljer dem till andra vinproducenter och det är faktiskt det dem tjänar mest pengar på. Här fick vi testa riktigt mörk choklad tillsammans med både brandy och ett portvin. jag har kommit fram till att Brandy inte riktigt faller mig i smaken. Det bränner lite för mycket i halsen. :)
På söndagen åkte vi till Robben Island
Vi har tur som hann med detta innan högsäsong för då är färjorna till Robben Island i princip slutsålt varje dag. Det är helt galet egentligen! Det går tre färjor om dagen och varje färja tar 300 pers när den är fullsatt, och ändå är det fullbokat under högsäsong. Detta ger lite perspektiv på hur mycket folk och turister det faktiskt kommer till Kapstaden när det är som mest populärt!
Det var lite blandade känslor att åka till Robben Island. Jag tycker att sånt här är otroligt fascinerandes och intressant, samtidigt som är det är en fruktansvärd del utan södra afrikas historia. Det var framför allt Sydafrikanska och Namibiska politiska fångar som satt på Robben Island. Det fanns olika sektioner i fängelset. A,B och C var celler där fångarna satt själva. D,E och F var celler där flera fångarna satt tillsammans. För att veta hur fångarna skulle placeras inspekterades och övervakades dem den första tiden när de kom till fängelset för att se om de var ledartyper eller inte. Om de var det fick de sitta i ensamma, pyttesmå celler. Nelson Madela var en av de personerna som fick sitta där!
Resan började med en 30 min färja från Kapstaden till Robben Island. När vi väl kom fram möttes vi upp av en guid som körde runt på delar av ön och berättade om olika platser. Under denna tur blev inte jag jätte berörd för att vara helt ärlig. Det kändes lite som sightseeing bussen jag åkte inne i Kapstaden när han berättade vad som låg på höger respektive vänster sida. Efter ca 40 min bussresa kom vi äntligen fram till fängelset!
Table Bay
Table Bay, Taffelberget från vattnet
Ankomst vid Robben Islands hamn
Fotografi på de sista fångarna som blev frisläppta från Robben Island
Vi möttes av en annan guide utanför fängelset som skulle visa oss runt. När man stod utanför och tittade mot fängelset var det en väldigt mäktig känsla att veta att vi alldeles snart skulle få gå in genom ingången som var omgiven av stora stenmurar fulla av taggtråd!
Ett av fem utkikstorn som omringar fängelset
Ingång till sektion B
Något av det första vår guide berättar är att han själv har suttit på detta fängelset under 7 års tid. Redan när han var 19 år var polisen efter honom då han var en av de politiska motståndarna mot apartheiden regimen. Under 5 år på flykt undan polisen och under denna tiden utbildade han sig till militär för att bekämpa aparheiden. Tyvärr blev han tillfångatagen vid 24 års ålder och blev inspärrad på Robben Island. Han satt i den sektionen där flera fångar var i samma rum. I början hade fångarna bara en filt som sovplats berättade han, men runt 1967 sattes det in våningsängar i de sektionerna. Han berättade att han fick sova överst och att vissa dagar var han så utsliten efter tungt arbete mitt ute i stekande sol, så att han inte orkade klättra upp utan bad en medfånge hjälpa honom att ta ner hans madrass så han fick sova på golvet.
Det var i detta skede som jag kände att detta verkligen inte var någon vanlig sightseeing tur, och känslorna jag hade på bussen var som bortblåsta!
Guiden berättade att de som satt på Robben Island inte fick någon som helt form av utbildning. Men för att bibehålla sina kunskaper och lära ut till andra samlades dem i ett stort hål i de kalkbrottet många arbetade i och utbildade varandra. I smyg satt dem i skuggan som hålet gav under de värsta arbetstimmarna, och skrev med pinnar i kalket. Nelson Mandela var en av de personerna som arbetade i kalkbrottet. Det var ett fruktansvärt hårt arbeta som tärde på kroppen. Något av det som tog mest skada var faktiskt ögonen. Den ljusa kalken tillsammans med solens starka strålar gjorde att många människor blev näst intill blinda. Även lungorna tog mycket stryk då de inte fick använda munskydd eller liknande för att minska inandningen av kalk.
Bild från Kalkbrottet när Robben Island användes
Efter ytterligare en stund kom vi inte till de alla minsta cellerna där de fångarna som var mest "ledartyper" satt. När vi kommer in är alla celler tomma på saker utom en, cellen Nelson Mandela satt i! Jag visste att hans cell skulle vara liten, men detta var värre än jag trodde. 18 år spenderade han i detta lilla utrymme som inte kan vara större än 10 kvadratmeter!
Nelson Mandelas cell
Nelson Mandelas cell
Fångarnas ID. Vid inlåsning fick dem bara ett nummer istället för namn
Området fångarna i sektion B fick rensa ogräs på (Bestod enbart av sand när fängelset användes)
När vi började vår båtresa tillbaka till Kapstaden satt jag och funderade lite och märkte hur mycket resan faktiskt berörde mig. På något sätt tänkte jag mig in i hur det skulle vara att bli inlåst i det minimala utrymmet i 18 år för att man kämpar för sitt folk, sin rätt och jämnställdhet! Vad vidrigt det måste vara att sitta inlåst på en ö och veta hur folket blir behandlat samtidigt som man inte kan göra någotning åt saken! Nelson Mandela måste vara en av de starkaste människorna som finns! Efter 27 år i fängelse, 18 av dem på Robben Island, blev han frisläppt och senare president i ett land som var fruktansvärt uppdelat. Vilket starkt psyke en sån person måste ha. Att flera gånger bli förnedrad, hånad och smutskastad och kunna resa sig ur det och styra ett land är för mig helt obegripligt!
Jag började även tänka på Guiden vi hade i fängelset. Undra hur det kändes att börja arbeta på den platsen som en gång har varit den värsta platsen på jorden för en person? Undra hur det känns att sätta sin fot i sin egna cell och visa upp den för människor? Jag ångrar lite att jag inte frågade honom och kom på den frågan tidigare. Jag tror att även fast det finns mörka känslor och tankar om denna plats, så kanske det samtidigt finns en viss stolthet att de faktiskt besegrade Apartheiden och vann i slutändan. Och att det är viktigt att visa och lära människor hur det faktiskt var så att det aldrig mer kommer hända!
När vi satt där på båten funderade jag också på hur det kommer bli när Nelson Mandela dör. Han är ju ändå 95 år och låg under en period på sjukhuset i Johannesburg i våras och har haft ett tufft liv bakom sig. Vad kommer hända i landet? Det kommer garanterat bli en ofantlig landsorg. Mandela är en förebild och en landsfader för så många människor att det kommer vara svårt för många att acceptera det. Jag funderade också på hur det kommer bli i landet. Kommer det vara likadant som nu? Kommer det kanske bli mer kriminellt? Håller sig folk "i skinnet" för att Mandela fortfarande lever?
När man börjar fundera på det är det en ganska stor fråga faktiskt. Vad händer sen? Ingen har svaret på den frågan utan vi får helt enkelt vänta och se. Jag hoppas och tror att det inte kommer förändras till det sämre. Att det blir en landsorg är det inget snack om, Mandela är nästan som en Gud för många. Men det kanske är en era som också behöver får ett slut? Han har gjort så otroligt mycket för detta landet, men även det måste utvecklas. När sorgen har lagt sig kanske Sydafrika blir starkare än någonsin och människorna kanske förenas ännu mer än det är i dagsläget?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)